Gabriella has one of the best mindsets I have ever come across. I’m amazed by how much she has accomplished as an aquarist, writer, commentator, cyclist and reporter. As if all of that wasn’t enough she’s also interested in real estate. That lead her here and I’m very glad to have gotten to know this woman who is also an adventurer. I know. It never ends. As she told me about her adventures I got very entertained and motivated so Id like to share one of them with you! Here is from her last trip. Enjoy. /Lars
By Gabriella Ekström: (In Swedish)
”Men du är tjej? Och blond. Det måste vara jättefarligt!”
Det är den i särklass vanligaste slutsatsen folk drar när jag berättar att jag ska åka på semester.
Jag har hört det en miljon gånger och ibland svarar jag med min syn på saken, varför jag tror att det kommer gå bra. Varför det har gått bra hittills. Istället för att vara rädd och tro att det faktum att jag är tjej är ett problem, väljer jag att se det som att det gör mig tillgänglig och icke-hotfull. Det är lätt för förbipasserande att våga hjälpa mig, för jag ser inte ut som en stråtrövare, eller ännu värre, som fyra stråtrövare. Jag tror att de allra flesta män ser sin dotter och sina systrar i mig och vill mig väl, jag märker att jag passar in både i deras värld och samtidigt i kvinnornas och barnens värld.
När pedalen på min cykel fastnar nära Kigali i Rwanda, då hjälper två okända män mig. De tar i så att svetten stänker och de svär åt min cykel, sedan bjuder jag dem på öl. När jag i regnet letar efter ett ställe med internet nära Senga Bay i Malawi, då skickar en skollärare sin dotter med tillhörande paraply och en uppmaning att inte lämna min sida.
Jag gillar att resa i allmänhet, och det har blivit en hel del resor även utanför den afrikanska kontinenten, men just den här texten är om Afrika. Oftast reser jag ensam, men ibland med sällskap, hittills har det blivit femton olika afrikanska länder. I vintras fick jag för mig att jag skulle cykla mellan Victoriasjön och Tanganyikasjön. Distansen kändes lagom och det finns en del intressant fisk i båda sjöarna.
Jag ringde några cykelaffärer och fick spons på det jag behövde, rack och cykelväskor, däck och slang. Ett par klätterskor. Vänta nu, klätterskor? Jo, det fanns något annat som lockade med Uganda, nämligen bergskedjan Rwenzori. Avlägsen, på gränsen till DR Kongo och inte särskilt välbesökt. Dit ville jag också. Min första tanke var att ett dagsbesök i nationalparken nog räckte, möjligen med en övernattning. En toppbestigning verkade nästintill övermodigt, jag har ju inte ens klättrat Kebnekaise. Hur det nu var så bokade jag ändå ett toppbestigningsförsök, en åtta dagar lång vandring, med in- och utvägen till det högsta berget över en annan topp som i sin tur var lika hög som Mont Blanc.
Klätterskorna åkte ner i cykelväskorna tillsammans med några kartor och en dunjacka. Väskorna blev för övrigt alldeles för tunga. Allt detta hamnade i en papperslåda och så flög vi mot Entebbe, jag och min cykel. Natten spenderades i en taxi i Doha och jag tittade på alla höghus, innan jag flög vidare och sedan meckade ihop min cykel på ett hotellrum.
Jag hade tänkt spendera ytterligare en dag i Entebbe men när cykeln var färdig fick jag myror i byxorna och rullade ner den till närmsta pråm och cyklade sedan iväg.
Den låga hastigheten var nog mest chockerande för en gammal landsvägscyklist som jag, snittet låg långt under 20 km/h. Jag skyller på backar, däcken och packningen. Mina dagsetapper hamnade på mellan fyra och sex timmar med flera fikapauser där coca-cola eller kaffe erbjöds.
Alla ville titta på cykeln och mig, vem är så tokig att hon cyklar när hon kan åka bil? Eller kan hon kanske inte det?
De ville veta hur långt jag åkt, hur långt jag skulle. De skrek av skratt när jag berättade det; Eeeh, det går inte, det kan man inte.
De cyklade ikapp, eller sprang bredvid, i de branta backarna fick jag sällskap av män i alla åldrar som sköt gamla rostiga cyklar med vattendunkar bredvid sig. Jag fick skavsår men fortsatte skjuta cykeln uppför backarna, dag efter dag. Jag bytte skor, från cykelskor till gymnastikskor och undrade varför backarna inte stod på någon karta? Barnen var ofantligt roade; Mzungu, mzungu, bye mzungu.
Jag hamnade i en kraftig storm och hittade bara härbärge tack vare en liten pojke som barfota sprang med mig genom lerpölarna för att visa var man kunde sova. Jag sov en natt i en nationalpark i västra Uganda och cyklade sedan ut ur parken på morgonen, med Rwenzoris draklika profil framför mig och bufflar och elefanter längs vägen. Jag såg varaner och örnar och en natt vaknade jag av att en flodhäst betade på andra sidan myggnätet. Det största mekaniska haveriet jag drabbades av var en läckande ventil i en slang, och det största missödet var när jag blev påkörd av en oförsiktig motorcykelförare.
I Rwandas huvudstad Kigali efter en dryg månad fick jag feber och bestämde mig efter några dagars vila för att flyga hem. Jag kände mig ganska mätt och rätt nöjd, trots att det var en bit kvar till själva Tanganyikasjön. Det fina när man själv sätter upp reglerna är att man också får ändra dem om man vill.
Men berget, tänker ni. Hur gick det då med berget?
Berget var magiskt. Det var enormt och kallt och blåsigt. Det regnade och var lerigt och på slutet ven snön. Maten tog slut och jag hade på mig varenda klädesplagg jag ägde för att ens kunna försöka sova på nätterna. Vi gick uppemot tolv timmar per dag och det var en fullständigt förlösande och underbar känsla när toppen skymtade mellan snöbyarna den sjätte dagen.
Man behöver inte börja med Kebnekaise när man drömmer om större berg, att veta att jag som otränad amatör klättrade upp över femtusen meter väckte många nya tankar och drömmar till liv.
(for english version, use google translate)
To read more about Gabriella Ekström on Wikipedia, CLICK HERE
If you want to see more photos from her trip there is an album in the gallery. You find the gallery by pressing the three stripes left of the blog.
